Sitter här hemma, har precis krängt en hamburgare från Max hamburgare, har en kelig Pink i knäet som mellan varven trycker upp sin nos mot handen. Hon har varit ensam nu några timmar, var hemma på förfest hos Biggi som fyllt 25 år för en vecka sedan. Men efter allt kaos som varit denna veckan har jag ont i magen och avstod från att dricka. Hade en liten tanke på att följa med ut ett tag, men med ett tungt huvud kan det bli tufft. Så nu sitter jag här hemma med ögon som är svåra att hålla öppna men med så mycket tankar i huvudet att jag inte riktigt kan gå och lägga mig.

För tillgfället befinner jag mig mitt i ett stort hav av kaos, mycket har gått snett, jag har börjat ifrågasätta mig själv som person, männsklig varelse, min existens...  Och nej jag är inte självmordsbenägen, det stadiet har jag passerat för många, många år sedan. Men jag börjar ifrågasätta mig själv, vad jag ska göra med mitt liv, hur jag beter mig och varför det nu blivit som det blivit. Visst delvis mitt eget fel jag har fattat fel beslut, lyssnat på fel människor ibland. Men är det mitt eget fel eller är det ödet som fått mig på denna väg för att jag ska se något annat klarare eller fatta andra beslut? Inte fan vet jag, men att sitta i denna sitsen får mitt huvud att snurra tusen varv.

Jag står i ett dilemma jag måste lösa på något sätt för tillfället. Samtidigt står jag inför att fatta ett mycket stort beslut i mitt liv, att flytta utomlands för ett tag. Väljer jag att flytta utomlands står valet mellan London och Dubai... Därefter blir valet hur länge, och om det senare ska bli temporärt? Ja vafan, varje beslut jag fattar innebär en massa andra viktiga beslut som kommer efter. Fast det är kanske just detta som kallas att vara vuxen? Troligtivs är det så, och jag hade gjort allt i världen för att få bli 15 igen. Då tyckte jag att jag ahde världens största problem, världens jobbigaste liv... Hade jag vetat det jag vet idag så hade jag tagit vara på den tiden på ett annat sätt, och utnyttjat min "ungdom" helt och hållet. Nej, tro inte att jag känner jag har missat något och att jag inte levt, men jag hade tagit så mycket mer vara på det och varit rädd om den tiden i mitt liv.

Jag, djup? Ja kanske, jag har en sådan period i mitt liv för tillfället, ber om ursäkt om det tröttar ut dig, men that's me och jag har faktiskt aldrig begärt att du ska ödsla din tid på att läsa min blogg och just därför tar jag tillbaka mib ursäkt.

Dessutom mitt i allt så har jag kommit fram till att jag saknar en del personer i mitt liv, på helt olika sätt. En del borde jag inte ens sakna, men vissa människor är svåra att släppa även om man vet att man måste. I mitt tidigare inlägg, att våga glömma... Det är just detta jag menar, jag måste våga glömma vissa personer, för mitt eget bästa. Kanske finns det anledningar till varför jag inte gör det, eller till att saker kring dessa personer ständigt dyker, kanske finns det en mening med att INTE glömma dem. Det lämnar jag till ödet att bestämma. Till frågan om jag vill glömma alla de personer jag insett jag måste glömma så är svaret att jag inte vill, en del och andra vill jag gärna ha kvar.

Herregud säger jag, vilket emo jag är haha! Mycket dålig energi nu och jag kan inte hantera det för stunden, jag vill bara lägga mig i ide och vakna när allt löst sig. Men så enkelt är det givetvis inte, men just nu orkar jag inte tänka mer, så snälla alla underbara vänner. Låt mig själv ta upp saker, jag diskuterar gärna med er men låt mig själv ta upp alla jobbiga ämnen. Givetvis vet jag att ni gör mycket av kärlek och för att ni bryr er, men ibland kan ni sätta igång mina tankar så pass att jag har svårt att sluta tänka. Men tack för ni finns, ni vet själv vem ni är och jag älskar er av hela mitt hjärta. <3