Pratade med pappa för någon timme sedan, och eftersom mamma,pappa och jag alltid varit djurvänner så gjorde det lite extra ont i hjärtat när vi började tala om djurplågeri. Han hade hört talas om en kvinna i skåne som hade haft sina hundar i bur. Numera räknas det som djurplågeri när man har sina hundar i bur hemma. Vilket inte är mer änb rätt, hundar är inga burdjur. Möjligtvis att man har en liten inhängnad när de är valpar för att de inte ska bajsa och kissa ner hela huset/lägenheten men ju äldre de blir ju större yta måste de ha att få röra sig på!

Hur som helst så är Keddy adopterad för två år sedan. Han var då 5 år gammal och adopterades av min mamma. Kvinnan som tidigare hade honom sades ha hjärtbesvär och att det var den anöedningen till att hon inte längre kunde ha honom. Konstigt nog, tycktes hon inte ha några hjärtproblem när hon sedan av uppfödaren köpte en ny liten valp bara några veckor senare.

När Keddy kom till oss var han inte speciellt social. Han morrade om man kom för nära och hukade sig (gör han även än idag med vissa människor) när man skulle klappa honom. Han var ganska nykastrerade och saknade en del tänder (vi vet inte säkert varför, kanske är det faktiskt bara så att han har dåliga tänder..). Han ogillade speciellt män, och än idag är det männen han tar lite mer avstånd ifrån. Han var van vid att åka runt på utställningar i bur och ja fördes överallt i bur. Jag låter er själva dra slutsatserna om hur han haft det, för jag vet ju inte riktigt säkert hur det gått till... Men Keddys beteende då talade lite för sig själv..

Två år senare är han ganska så social, visar att han är lycklig genom att skälla (fast man får ganska så ont i öronen ibland) och är kelgris nr ett. Han har vant sig vid männen som är omkring oss såsom min pappa, John och hans pappa. Han är numera en glad och lycklig hund. Jag kan heltk lart se en otroligt stor förändring. Han bits inte numera. När han kom till oss i början högg han oss om han kände sig hotad. Han har många hundar i familjen nu också och har blivit ganska så social gentemot andra hundar.

Det hag egentligen ville komma fram till här var att det absolut är värt att fundera på att skaffa en omplaceringshund om man nu funderar på att skaffa hund. Jag hade tidigare inga erfarenheter om hur det var att inte ha haft dem som valp. Det är ju trots allt någon annan som utformat dem från början då och uppfostrat dem på ett helt annat sätt. Man vet inte heller vad de har för bakgrund sedan tidigare.En del hundar har blivit slagna, en del hundar har blivit vanvårdade. Men jag tycker att alla förtjänar en andra chans, hundarna har inte valt att komma till människan. Det är människan som tagit hunden till sig, och i min mening gäller det hundens hela liv ut. Tyvärr tänker inte alla så¨, men du kanske gör? Jag tänkte tipsa om en del hemsidor där man kan finna omplaceringshundar:

http://www.hundarutanhem.se/

http://www.hundstallet.se/

http://www.hundar.org/omplacering-hund.php

Det finns så många fler bra sidor, men detta kanske är en början om man funderar på att skaffa hund?

Hoppas ni har en underbar dag!