Orolig själ
När jag är sjuk så grubblar jag otroligt mycket. Fast med handen på hjärtat så tror jag att både jag själv och ni vet att jag grubblar lika mycket ändå. Skillnaden är bara att det är så mycket lättare att undvika negativa grubblerier när man kan träna och röra sig på ett helt annat sätt. Hjärnan avger massor av endorfiner och vips så mår man bra igen!
Är det detta man kallar att förtrycka känslor? Man slår undan de oros tankar/känslor man har för ett litet slag. Man matar hjärnan med så mycket endorfiner att hjärnan flummar ut totalt för ett litet slag? Det kanske känns som om man är hög på livet och att det inte finns ett enda problem så långt ögat kan nå. Sen, när verkligheten kommer ifatt en känns det som att falla ner från ett trettiovåningshus.
Den här veckan så har min hjärna gått på högvarv kring massor av olika tankar och funderingar. Jag har känt mig stressad, orolig och magen har ömmat lite från och till. Ibland undrar jag om allt jag verkligen oroar mig för är värt att oroa mig för. Ibland känns det som om hjärnan blir uttråkad av alla vardagssysslor att den måste skapa scenarie i huvudet som inte existerar.
Jag önskar att jag var en människa som levde för dagen. Ja kanske inte helt, för ibland är det faktiskt bra att planera lite och ha lite koll på vad som komma ska. Jag avundas de människor som kan ta livet med en klackspark och säga åt alla problem som kommer i deras vägt att -det löser sig! Varför kan inte jag vara så?
Det är bara att inse att jag är en orolig själ. Vissa perioder är jag mer orolig medan jag i andra perioder känner mig som stålkvinnan som tål och orkar allt. Det är väl detta som kallas livet. Eller?
Kommentarer
Trackback
