FUCK CANCER
Nu var det ett tag sedan jag skrev sist igen.. Det har varit två kaotiska och turbulenta veckor för mig och min familj. Idag är det exakt två veckor sedan vår fina lille colliekille Zeus fick somna in. I nästan fyra år kämpade han på med sitt ben och lärde sig att leva normalt på tre ben. Han led inte av det och var lika pigg och glad som han han var innan olyckan. Istället fick han en propp som gjorde att han inte längre kunde gå utan att trilla omkring, jag såg det aldrig självm en enligt mamma var det fruktansvärt att se honom trilla omkull vart han än gick. Så han fick somna in, vår lille Zeus. Den åttaåriga valpen, för han var valp genom hela sitt liv. Detta var tungt för oss alla, speciellt för pappa som gjorde allt i sin makt för att han skulle må bra.
I torsdags förra veckan fick pappa gå till läkaren på grund av magsmärtor. Man misstänkte på vårdcentralen att han eventuellt hade ett bråck på magen och hänvisade honom direkt till akuten. Efter många timmars väntan kom han in och fick äntligen träffa en läkare som även denne trodde att det var ett bråck. Han fick stanna över natten och lovades operation dagen efter då man ansåg att det var akut.
På fredagen åker jag och sambon till Gekås för att inhandla en del julsaker, julklappar och nödvändigheter. Under hela förmiddagen har jag och mamma telefonkontakt då vi båda såklart är oroliga för pappa eftersom han ska opereras, men samtidigt är vi lättade att de tog in honom så snabbt. Han har gjort två bråckoperationer tidigare så detta var inget nytt för varken honom eller oss. Mamma sa också att de ville skiktröntga honom innan själva operationen, vilket vi såg som positivt då de verkade väldigt nogranna innan själva operationen.
Sambon tar med mig till några ljushållare han tyckte vi skulle ha hemma i badrumet när telefonen ringer. Det är mamma. Hon berättar att röntgen inte alls var bra.. Med gråten i halsen berättar hon att pappar har cancer.. CANCER! Dagen innan hade jag en sån orolig känsla när han satt på akuten att det skulle vara just denna jävla sjukdomen, men jag var så lättad när läkarna även på akuten misstänkte bråck. I denna stund så vändes våra liv upp och ner totalt..
Det första som poppar upp i huvudet när man hör cancer är inga positiva saker.. Jag vill inte ens skriva ner alla de tankar som for runt i skallen på mig. Stor rädsla kan jag i alla fall säga och förtvivlan. Detta är nog ett besked som man aldrig är redo på att få. Jag tänker hur pass illa jag tog det, tänk då hur min pappa känner det? Min underbara sambo erbjöd sig att köra hela vägen ner till skåne i fredags för att umgås med pappa och få honom att tänka på lite annat. Även om det var en tung kväll och vår chock inte lagt sig än så hade vi några trevliga fika timmar. Samtidigt kändes det något fruktansvärt i hjärtat när pappa började tala om hur han ville ha det om detta inte skulle gå vägen.. Jag ville inte och vill inte tänka så. Jag förstår att det for igenom hans huvud och självklart lyssnade jag, för det hade jag velat att mina anhöriga skulle göra om det drabbade mig. Men det kändes otroligt tungt i hjärtat och i hela själen när han sa så..
Just nu har han gjort en del tester varav ett var av positivt besked. De övriga testerna har vi inte fått svar på än och när det blir aktuellt så kommer jag närvara vid mötet med läkarna. Min pappa ber mig sällan om saker men det här bad han mig om och självklart kommer jag vara med. Jag har fått bra frågor av sambons mamma som lider av samma sjukdom så att jag är väl förberedd inför mötet.
Vi har inte ens vetat om detta i en vecka så känslorna går i alla fall på mig upp och ner hela tiden. Vi försöker tänka så positivt som det bara går nu och stötta varandra. Det är så många andra som har klarat det här och jag har bestämt att min pappa också ska göra det. Vi kommer finns där för honom och för varandra under denna svåra tid, och jag tar tacksamt emot all positiv information jag kan få gällande tjocktarmscancer. Har ni själv varit drabbade eller känner någon som varit och ställt frågor till läkaren ni minns så får ni gärna dela dem med mig.
Trolgtivis kommer bloggen fungera något som ett bollplank för mig under den kommande tiden. Jag skriver gärna av mig gör det fungerar bäst för mig, så ni läsare som inte fixar detta kanske ska undvika min blogg ett tag framöver.
Pappa, det här kommer vi fixa! Jag älskar dig <3!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Min mormor hade det blev helt återställd efter operation och lite cell gifter.
Dock blev hon stomi opererad av det men vi hade henne i 25 år till efter det <3
Håller tummar och tår för er skull <3
Svar:
Alice ♥
Postat av: Eva-Marie
detta kommer att gå bra ska du se😘😘😘
Svar:
Alice ♥
Trackback
