Men idag tänker jag göra det i alla fall, alla andra gör det ju så varför skulle inte jag få lov?

 

Det har varit en relativt intensiv sommar som började med flytt och sedan har det rullat på med jobb och en semester som inte riktigt blev som jag hade tänkt mig. I år tog jag två veckors semester och förväntade mig att det skulle vara tillräckligt efter en vårtermin med ett besvärligt b-projekt och jobb. Nu med facit i hand borde jag kanske ha räknat ut att jag behövt minst fyra veckors semester.. Men man är alltid efterklok och hur det än är så "money talks" . 

 

Sommaren gick så fort att jag knappt hann med. Vädret var underbart och för första gången på många år så har jag badat i havet flera gånger. Men hur kunde den gå så fort? Nu är jag tillbaka i skolan och denna gången är det för sista året, sen är jag färdigutbildad och antagligen vad man kallar för "vuxen"... Det är skönt på ett sätt att skolan snart är slut men samtidigt är det otroligt läskigt att veta att efter vårterminen så förväntas jag ha skaffat mig ett jobb och att cashen ska rulla in som aldrig förr (så att man kan börja betala av studielånet man haft under dessa år). 

 

Inte nog med att jag oroar mig för att skolan snart är slut under tiden känns det som om vi har tusen små upgifter som ska göras parallellt med varandra även om vi endast har EN kurs schemalagd på vårt schema. Vi ska också söka eventuella kurser till våren samt söka praktikplats allt detta görs självklart inom samma period. 

 

Ja och sen kommer privatlivet också in i allt det här. Som person så känner jag av stämningar lätt och ofta vet jag redan innan någon behöver öppna munnen ifall de är på bra/dåligt humör. Samtidigt så bryr jag mig otroligt mycket om människor som jag älskar och har omkring mig. Om de mår dåligt så arbetar min hjärna dag som natt för att finna lösningar på deras problem eller bara söka efter saker som får dessa människor att må bra.  

 

Jag är glad att jag bryr mig så mycket om människor som jag älskar och jag är också otroligt glad för att jag kan känna av hur människor mår utan att de behöver säga något. Men ibland, som just nu, när allt händer samtidigt så blir allt lite mycket, även för mig. Finns det någon som skulle försökra muntra upp mig?

 

Min tanke med detta inlägg är att försöka få klumpen i magen att släppa och med handen på hjärtat, så vet jag att allting ordnar sig. Även om det ibland kan lösa sig på de mest märkliga sätt så ordnar det sig alltid. Jag söker inte medömkan eller någon form av uppmärksamhet, jag ville bara frigöra mina känslor för en liten stund. 

 

//En bitter och gnällig jävel