Att vara vegetarian som barn
God kväll på er,
medan en del av er sitter och taggar på förfesten och andra myser i soffan med sin partner så sitter jag hemma hos min pappa med ett glas rödvin i handen och lyssnar på gamla Aqua klassiker. Ja jag vet.. Aqua, men jag fick en sådan nostalgikänsla och var är inte mer passande då än lite musik från när man var liten?
Just nu är jag på dag fem som vegan och även om jag ätit ganska dåligt en del av dagarna så känns det ändå som att jag är på god väg att lyckas och komma in i de nya vanorna. Svårast än så länge för mig som varit vegetarian sedan jag var liten, är att jag saknar fetaosten något kopiöst... Jag tror jag hade fetaost i allt... Meeen jag lär mig och jag kommer vänja av mig på de resterande 25 dagarna. Sen blir det spännande att se ifall jag återgår till min vegetariska kost eller om jag förblir vegan..
Mitt i allt nostalgiande så kom jag faktiskt att tänka på hur svårt det var för mig som barn att vara vegetarian. De flesta av mina vänner som är vegetarianer/veganer idag har blivit det i vuxen ålder, men för mig så började det redan som liten flicka. Jag vet inte om ni minns de där så barnmatsburkarna man fick som liten? Det kunde vara t.ex spagetti och köttfärssås, köttgryta eller dylikt. Min mamma hade otroligt svårt att ge mig mat, för i princip ALL barnmat (förutom desserterna) innehöll kött och redan som bebis så klöktes jag upp det. Den mat som alla andra barn älskade, den hatade jag.
Mamma blev orolig eftersom jag inte åt och jag vet inte hur många gånger jag fick gå till doktorn. Men eftersom jag inte var undernärd så sa doktorn åt mamma att det inte var någon fara och att jag troligtvis skulle börja äta när jag var hungrig. Å det gjorde jag, allt utom kött.. Därför kan jag både lite stolt och lite skämmigt säga att jag i princip är uppvuxen på godis och chips.. Det är ju faktiskt ett under att jag inte blivit stor som ett hus, men mamma gav mig det som jag åt och det var ju chips, godis eftersom all annan barnmat innehöll kött. Ni får också ha i åtanken att det här med att vara vegetarian för typ 25 år sedan var relativt ovanligt.. Så mamma gjorde bara det bästa av situationen, men givetvis så försökte hon ge mig lite kött då och då men det var inte så lätt eftersom jag ofta sa att det smakade gris och vägrade äta det..
Efter många om, men och tappra försök att få i mig kött så förstod tillslut mina föräldrar att jag inte tyckte om kött. Å här tror jag faktiskt att mina föräldrar är en aning unika för så fort de insåg att det var köttet jag inte tyckte om, så slutade de att försöka tvinga i mig det. Detta är jag så oehört tacksam för (tack, tack, tack, ni är bäst <3) och så fort det kom substitut som sojaprodukter så köpte mamma det till mig. Å då kunde jag nästan äta samma som de andra, vi bytte bara ut köttet mot mina veggieprodukter.
Men eftersom det fortfarande var relativt ovanligt med vegetarianer så hade jag det ibland lite svårt när jag skulle hem och äta hos kompisar. Mina föräldrar hade ju förstått att jag inte tyckte om kött och tvingade därför inte i mig något.. Men även om jag vet att det var i all välmening så försökte mina kompisars föräldrar få mig att äta kött.. Alla ungar tycker ju om kött.. Så jag vet inte HUR många gånger jag suttit vid kompisars köksbord och gråtit som barn. Jag slutade också räkna hur många ggr deras föräldrar sa att det var jävla trams eller "Äh, det är bara en fas. Det går över.". Värst av allt har det varit som barn när folk på "vuxenfester" gjort narr av mig som barn för att jag bara åt "kaninmat" och jag tänker samtidigt på mina stackars föräldrar som fått stå och försvara varför de inte tvingar i sitt barn kött.Men som jag sa tidigare, jag vet att människor inte sagt eller gjort det här för att vara elaka (jag är för förstående, jag vet det...), men samtidigt så förstår jag inte varför man har så mycket bekymmer med vad ett barn äter och inte äter? Jag vet INGEN vuxen människa som tycker om precis allt. Men det tycks vara okej att ogilla broccoli eller grönsaker.. Men kött, det ÄLSKAR ju alla så det måste man ju tycka om..
Okej när jag är typ 12 eller 13 bast så börjar världen vakna ur sitt lilla ide och inse att vegetarisk kost faktiskt är ganska så bra och hälsosamt. Vilket innebär att fler och fler blir vegetarianer och att utbudet utökas. "Yeeeey! " Ungefär så tänkte jag, men då kommer nästa fas av påhopp.. (Ja och sedan är man i tonåren så folk tycker rent generellt om att jävlas med en, tyvärr så har ju den här fasen hållt i sig relativt länge..) Då kommer alla tusen frågor om varför man är vegetarian, om man är medveten om att man faktiskt trampar på tusentals djur varje gång man sätter ner foten...
Suck säger jag bara. Jag vet inte hur många gånger jag har behövt försvara mig för att jag inte vill äta likdelar från djur som lidit.. Oavsett så kände jag väl att det var dumma människor och jag försökte ha lite överssende med deras otroligt korkade kommentarer. Å dessutom så höll jag mig ifrån att börja ifrågasätta varför folk väljer att fortsätta äta kött trots att man vet att djuren har det dåligt.
Ytterligare några år senare så tror man att allt är lugnt och att folk börjat inse varför människor faktiskt blir vegetarianer. Detta är kanske i slutet av gymnasiet så man är väl runt 18-19 bast då och ja man vill ut och grilla med vänner och umgås precis som alla andra utan att känna sig som en utstickare.. Men ojoj, så fel man kan ha.. För just under den här perioden så blir man som mest hånad för att man är vegetarian (ja iaf från en del folk från vischan, å nej jag menar inte alla eftersom jag inte drara alla över en kam), de frågar om man föredrar att äta gräskorvar eller väljer att beta löv från träden...
Sen kommer vi fram till idag. Äntligen är det okej att vara vegetarian och jag kan inte beskriva den lycka som finns! Iofs så försöker jag ju övergå till vegan och har ännu inte hunnit känna på hur människor beter sig när man berättar att man är vegan.. Dock kan jag på enbart dessa fem dagar säga att jag fått en otroligt pepp från många håll och det känns fantastiskt att man idag kan fåstöd från så många håll! Tack alla underbara människor för er pepp och era tips <3! Det tog nästan 27 år för detta att bli okej men guuuuuud så glad jag är för denna utvecklingen och jag hoppas verkligen att om/när jag får barn att synen på veggkost kommer att hålla i sig och bli mer accepterad än vad den var när jag var liten. Man kan ofta gnälla och säga att saker och ting var bättre förr, men när det gäller just den här delen så är jag vittne nummer ett på att det INTE var bättre förr utan att det faktiskt är bättre nu!
Ja och nu blev det ett fruktansvärt långt inlägg.. Tack för att ni orkade läsa min berättelse! Ha en underbar fredag och lyssna lite poå aqua ;)! (Jag skyller på vinet...)
Kommentarer
Trackback
