När man inte känner sig riktigt hemma någonstans
God kväll på er!
Hoppas att ni haft en bra dag såhär långt, Min dag har varit bra och eftersom jag varit ledig så har jag hunnit med en del saker som att rasta hundarna två gånger, storhandla, införskaffa en egen cabinväska, lagat mat och sprungit! Jag älskar att snön försvann så pass snabbt (sorry alla vinter- och snöälskare men det är inte för mig) så att jag kan återuppta min löpning!
Häromdagen så hittade jag ett qoute som nog stämmer in väldigt bra på mig och mina känslor just nu. Nämligen det här:
På svenska blir översättningen: " Du kommer aldrig att vara riktigt hemma igen. Anledningen är att ditt hjärta alltid kommer att vara någon annanstans. Det är priset du får betala för att älska och känna människor på mer än ett ställe."
Jag är uppvuxen nere på näset och det är ganska naturligt för många av oss som kommer härifrån att flytta in till Malmö som första egna boendet. Precis så var det för mig också, jag minns till och med att det var den 15:e Mars 2008 d.v.s hela 9 dagar innan jag skulle fylla 20. Under åren i Malmö så hade jag väldigt, väldigt svårt att se att jag någonsin skulle finna en anledning till att flytta därifrån eftersom alla vänner bodde där och jag mina föräldrar på lagom avstånd och ja, livet var ganska så bra.
Men efter cirka 3,5 år och efter att ha arbetar några år ute på krogen så kände jag att det var dags att börja plugga. Mitt förstahands val var givetvis Malmö, men eftersom Malmö alltid varit en populär studentstad så kom jag inte in på det önskade programmet där.. Däremot så kom jag in i Halmstad. Det var med en stor klump i magen som jag under några få dagar funderade och funderade på om jag verkligen skulle flytta och om det var rätt för mig.. Sen kände jag att det var dags att utmana mig själv och att nya äventyr väntade, så jag sa upp min lägenhet i Malmö och hoppades på att få en lägenhet även i Halmstad (för jag kände ju ingen här.. eller jo, en faktiskt men han var ändå aldrig hemma).
Samma dag som skolan började i Halmstad så fick jag också nycklarna till min alldeles egna och relativt nybyggda lägenhet i Halmstad. Det första året var väldigt lugnt och jag lärde känna några av mina grannar så smått (en av dem visade sig senare att bli en välidgt, väldigt go vän), men mesta dels så var det jag, Kola, Keddy och lilla Pink som tillbringade alla dagar och kvällar ihop. När jag pluggade engelska ett halvår i väntan på att kunna söka till det program som jag sedan slutförde, så träffade jag en himla go tjej vid namn Inna (som idag är en av mina bästa vänner). Hon var precis som jag! Funderade mycket, dagdrömde mycket och ja.. Jag tror inte att jag någonsin delat med mig av så mycket som med henne.
Ungefär ett år senade så träffade jag en kille och genom honom så kom också mitt sociala liv igång lite mer och jag lärde känna underbara människor. Genom skolan träffade jag också två fina tjejer som jag kom att spendera de tre åren som utbildningen varade och ytterligare bekantskaper och vänner kom in i mitt liv. Under samma period så började jag också jobba, både som croupier och gruppträningsinstruktör vilket gav mig möjligheten att träffa ännu fler underbara människor!
Men sedan tog det slut med killen och jag hade nu inget säkert jobb kvar i Halland så jag valde att flytta hem till barndomshemmet och tryggheten för ett litet slag. Dock fick jag ingen ritkig ro i varken kroppen eller knoppen eftersom allting ( i varje fall för mig) gick väldigt snabbt och var väldigt överrasknade, så jag frågade en av mina bästa vänner om jag inte kunde få komma över till henne på Gran Canarias på obestämd tid för att få lite rehab. Jag tror jag gav det cirka tio dagar innan jag begav mig ner till sydliga och varma breddgrader (jag ville såklart försöka sortera ut saker i huvudet innan).
De första dagarna var jag nog inte det bästa sällskapet.. Men min fina vän förstod såklart (även om hon grymtade åt mig ibland :P), men det jag inte visste då var att jag skulle lära känna några fantastiska människor. Ni vet, människor som det känns som om man känt hela livet även om man precis träffats. Jag stannade här nere några veckor, men såhär några månader senare så sakna jag alla de underbara människorna som är där nere..
Med det här superduperlånga inlägget (alla som kommit hela vägen ner förtjänar en elegoe) ville jag säga att jag egentligen inte känner mig riktigt hemma någonstans för tillfället. Precis som qouten ovan säger så har jag underbara människor som jag älskar och som jag saknar på många olika platser i världen och just därför kommer nog ingenting att vara riktigt hemma igen. Det behöver inte vara något dåligt att inte känna sig hemma någonstans, men det ger ett begär av sökande... Sen eftersom jag är en beliber (tihi ja jag gillar Justin Bieber) av attraktionslagen så vet jag att det alltid väntar något gott för mig runt hörnet. Mitt största problem just nu är att jag ibland har en total avsaknad av tålamod, vilket också kanske gör att det tar lite längre tid. Jag tror dock att jag (och alla ni som läser) har väldigt mycket spännande framför mig! Hoppas ni vill följa min resa och om någon känner igen sig kan ni väl lämna en liten kommentar?
Ha en fortsatt bra tisdag!
Kommentarer
Trackback
