Både igår och idag så har jag plågat mig själv med tankar på om ifall jag gjort på ett annat sätt, skulle jag haft min fina lilla Kola vara sidan om mig i sängen nu? Jag vet att det är dumt att tänka så för oavsett hur mycket jag tänker och vrider  och vänder på allt så kan jag inte gå tillbaka i tiden. 

När sorgen är såhär stor så kan jag helt ärligt säga att jag saknar att ha en famn att krypa upp till där jag känner mig trygg. Att ha någon som finns vid ena sida 24/7 under de perioder då livet är som svårast.  Precis som den är för mig just nu. Även om ingenting hade förändrats hade det varit så skönt att veta att någon fanns där som stöd.

Jag har förvisso lyckan att ha två underbara hundar till plus pappas hund som tar hand om mig när tårarna rinner. Å jag är tacksam för mina vänner som titt som tätt hör av sig för att se hur jag mår. Tack, jag uppskattar er alla <3.

Det är så jävla tungt att förlora sin bästa vän. Det gör så ont i hjärtat och det gör ont i hela jävla kroppen. Saknaden är stor och den är en stor personlighet som saknas i mitt liv. Jag tror inte på att tiden läker alla sår, för mitt hjärta kommer alltid att fattas en stor bit efter min lilla Kola.