Drömmar
När jag ändå sitter och är lite filosofisk och lite mer givmidl på tankar och funderingar på märkliga saker och ting så kom jag att tänka på det här med drömmar. Jag har drömt rätt mycket den senaste veckan och sovit oroligt och kanske är det därför jag kommer ihåg dem. Normaltsätt brukar jag inte minnas mina drömmar om inte något särkillt inträffar under dagen som får mig att minnas.
Den här veckan och ja eventuellt lite förra så har jag drömt om en särskilld person. Jag minns aldrig sambandet eller vad den här personen gjorde i drömmen, men jag vet att den var med för jag kan se bilder och uttryck i personen i minnet. Den här personen kommer lite då och då och ja jag vet inte om det har att göra med att jag mellan vavrven kommer att tänka på personen eller om det finns någon annan orsak till att personen kommer i drömmarna?
Jag kan ingenting om det här med drömtolkning men det faschinerar mig, även om jag faktiskt inte är säker på att jag tror på det. Mycket paranormalt och aliensliknande saker tror jag på, men jag är inte alls säker på det här med drömmar. Jag vill gärna tro att allt man drömmer har en mening eller att det är saker som ska/har utspelat sig, men å andra sidan drömmer man så himla mycket om nätterna (som vi inte minns) att i så fall skulle vi redan ha fått vårt liv förutsett?
Fast sen om man vänder på det så tror jag absolut på ödet. Jag tror att saker och ting sker av en orsak, och då är ju livet redan förutbestämt? Ja jag vet inte, allt sånt här är så märkligt. En del saker är riktigt kusliga. Tänk att saker och ting kan stämma så bra, men om det är en slump det får vi väl aldrig veta.
Men om någon är duktig på drömtolkningar eller dylikt så får ni gärna höra av er till mig på [email protected], jag har lite frågor till er :). Ja eller om ni bara vill diskutera, det går även bra i kommentarfältet såklart!
Den där söndagen..
Söndagar är ofta relativt mysiga. Ja i min mening i alla fall, men det är också den dag tillsammans med måndag då man har som starkast ångest inför saker och ting. Vad man ska göra i veckan, vilka problem man borde ta tag i, man kommer på alla de saker som är mindre bra med livet och vad man saknar, eller ja MAN gör kanske inte det men JAG gör.
Fredagar/lördagar är för mig, de bästa dagarna i veckan. Man har varit igång hela veckan, man får ett litet break för att rensa tankarna och man kommer på hur otroligt fantastiskt liv man har, vilka underbara vänner man har och fantastisk familj.
Ja jag kanske är konstig, men jag har börjat känna igen mönstret efter snart 24 år.
Livet ska vara lagom, för det är bäst. Man kan inte vara helt nöjd med allt i livet, då finner man inga nya utmaningar att uppna och går miste om en massa erfarenheter och upplevelser. Vissa upplevelser är mindre bra medan andra är fantastiska och gör livet så mycket mer värt att leva. Med det sagt menar jag inte att allt i livet kännas ruttet och trist heller, men jag tror inte det finns många människor i världen som inte har något ljus i sitt liv att tänka på de där trista och jävliga dagarna.
Jag tror bara vi är mindre bra på att faktiskt inse vilken tur just VI har. Alla har vi något att glädjas över. Jag själv är expert på att se saker och ting svart, men jag jobbar på att få se det vitt. Jag finner fler och fler ljusa saker för varje dag som går. Visst är det fantastiskt?
Zodiacs
Jag vet inte hur ni är men som ni säkert märkt, iaf ni som följt mig några månader, så är jag väldigt förtjust i det här med horskop, stjärntecken och ja lite hokuspokus överhuvudtaget! Men som sagt horoskop har jag heeeelt fått på huvudet! Dagens höjdpunkt blir alltså att läsa alla de tio olika sidorna där jag kollar hur dagen/månaden/året ska bli. Många gånger stämmer det såklart, men en del gånger är det ju rakt upp åt väggarna. Men å andra sidan kan det ju inte stämma in exakt på alla, eller hur?
Enligt horoskop och spådomar på olika sätt och vis så ska jag ha ett fantastiskt 2012, på en sida stod det till och med att man troligtvis upplevt några av de tidigare åren som gått som jobbiga och olycksamma.. Men att det ÄNTLIGEN var dags för ett extremt lyckosamt år! Jag hoppas och vill och det KOMMER bli så! Man måste ju tänka positivt, och jag tror ju som sagt att detta kommer bli mitt år, på alla sätt och vis!
Det känns av redan nu att 2012 kommer bli bra, om än ett arbetsamt år eventuellt. Men ja man ska jobba för att vinna, eller hur säger man? Vad tror ni på? tror ni också på horoskop, spådomar etc etc? Jag vill veta, så berätta för mig!
Prestationsångest
Efter en smärre panik efter förra inlägget var jag tvungen att lugna ner mig lite och ta mig en promenad. Prata med mina föräldrar och fundera. Jag skulle göra lära mig att ta livet med en klackspark , uppenbarligen gick inte det så bra. Jag har panikat i två timmar eftersom jag kom på att mitt sätt att plugga (vilket förvisso gör att saker och ting går in) tar på tok för långtid. Jag ska nu försöka återgå till min fantastiska studieteknik i gymnasiet, läsa, läsa och stryka under. Går det åt helvete så gör det det. Då gör man om, eller hur? Å ja jag intalar nog mig själv det här mest..
Jag MÅSTE lära mig att ta livet med en klackspark, jag måste lära mig att ta livet med en klackspark, jag måste lära mig att ta livet med en klackspark, jag måste lära mig att ta livet med en klackspark!
Det här ska jag intala mig varje dag, så kommer allting bli lättare. Prestationsångest är ett helvete, och att man dessutom är RÄDD för att misslyckas gör inte saken bättre. Mysslyckas jag brukar det resultera i att jag hellre struntar i det, visst är det tramsigt? Men ja sån är jag, men vissa saker måste man ändra med sig själv och det är nog dags nu.
Ska unna mig någon timme till utan att plugga så jag lugnar mig ordentligt. Så saker kanske går in och jag inte stressar upp mig. Nästa nyårslöfte får bli att låta bli att stressa upp mig. Jag kommer dö tidigt annars!
Dags för lite Lidl baguettes!
Funderingar
Ibland kommer man på saker som inte stämmer riktigt med det man tidigare trott eller snarare vad man blivit invand vid att tro. En aning förvirrande. Ibland vill man tro på vad personer säger, men andra dagar så märker man hur det brister i vad de tidigare sagt. Jobbigt och irriterande är nog två ord som passar in perfekt där. Men vad gör man?
Nej, jag tänker nog lite väl mycket just nu. Men tänkande är bra så länge man håller det på en balanserad nivå. Just nu är min lite över balanserad på tänkandets sida, men jag vet det kommer lätta snart. Jag behöver lite solsken så alla dystra och gråa tankar försvinner. De är jobbiga och ger en ångest. Usch!
Bitterfittan is back.
Jag tar risken att låta extremt bitter och irriterad just nu. Ni får gärna rätta mig om jag har fel och komma med motargument om ni så vill, jag har kanske fått allt det här heeeelt fel för mig? Men om jag kollar på min facebook (jag har cirka 700 vänner) så ser jag hur extremt jätteledsna alla verkar vara över att inte ha en "andra hälft". Det är citat om hur sviken man känner sig, hur ensam man är, hur gärna man vill hitta mr eller mrs right. Man får ständigt mail (vilket givetvis kan vara trevligt också, inte bara jobbigt) om vad man ska göra, av bekantas bekanta (om ens det) vad man gör, om man har det eller detta, vad man ska göra om man ska träffas etc..
Varför har ni sån panik? Är det verkligen så hemskt att vara ensam? Jag kan förstå om man är 40 + och nybliven singel att man kanske får lite smått panik (knappt ändå eftersom det är vanligt idag men ändå..), men de flesta av mina vänner är mellan 20-30 år gamla, inte behöver man väl få panik och ta första bästa? Ännu värre kan jag tycka det är när man annonserar ut det (nu menar jag rent allmänt och inte kontaktannonser) genom pinsamma statusar, mailspammning etc. Måste hela världen veta att ni känner er ensamma och kärlekskrankna? Eller förstår ni inte när någon inte är intresserad eller vill ni inte förstå det? Har ni panik så ni bortser från det eller tror ni att den här personen plötsligt ska ändra sig och kasta sig i dina armar?
Ännu värre kan det vara om en person får tag i ett nr och messar och messar, ringer och ringer och personen inte svarar. Men den här personen fortsätter att höra av sig. Fattar ni inte poängen? Man kan inte tvinga sig på någon, och det mest oattraktiva som finns är en människa som är desperat och har panik. Man fångar ingen intresse på det viset.
Ja som sagt, jag låter som en riktig bitterfitta. Men kom igen, skona er själv från att göra bort er på det här sättet. Jag förstår att man ibland saknar att ha någon att krypa upp till, det gör jag själv också. Men att ta första bästa eller försöka tvinga sig på någon.. Nej alltså det är inte min grej. Det är kanske därför jag blir så jävla irriterad på folk som gör det. Peace out!
/Bitterfittan
En konstig känsla
Usch, idag är faktiskt ingen bra dag alls. Jag har försökt vända den till något positivt, för ja hur det än är så har jag faktiskt blivit en gladare och positivare människa överlag. Men just idag gick det inte riktigt, jag tänker för mycket igen. Jag bryr mig om småsaker och gör dem till stora stora grejer. Jag är sån, tyvärr. Önskar jag kunde ta allt med en klackspark, men det kan jag tyvärr inte. Dessutom är jag trött som en gris också, det gör nog inte saken bättre.
Jag blir så irriterad på mig själv ibland. Förstår inte varför jag ska bry mig om allting och analysera saker sönder och samman. En sak jag stör mig på hoppas jag kunna åtgärda inom en vecka. Inväntar svar när de är åter imorgon. Håll tummar och tår för att det går att ordna. En annan sak jag också stör mig på får jag också invänta svar på tills imorgon, och om det inte blir som jag vill kommer det bli en jävligt jobbig vår. Suck och gnäll.
Tyvärr får ni det idag, jag kan inte få ut det någon annanstans. Idag är jag deppig, ledsen, arg, orolig och irriterad på samma gång. Det stör mig. Det värsta är att jag faktiskt försökt förneka att jag är det hela dagen. Men ja, nu gick det inte längre. Fy fan för sånna här dagar de klarar man sig bra utan!
Jag blir så irriterad på mig själv ibland. Förstår inte varför jag ska bry mig om allting och analysera saker sönder och samman. En sak jag stör mig på hoppas jag kunna åtgärda inom en vecka. Inväntar svar när de är åter imorgon. Håll tummar och tår för att det går att ordna. En annan sak jag också stör mig på får jag också invänta svar på tills imorgon, och om det inte blir som jag vill kommer det bli en jävligt jobbig vår. Suck och gnäll.
Tyvärr får ni det idag, jag kan inte få ut det någon annanstans. Idag är jag deppig, ledsen, arg, orolig och irriterad på samma gång. Det stör mig. Det värsta är att jag faktiskt försökt förneka att jag är det hela dagen. Men ja, nu gick det inte längre. Fy fan för sånna här dagar de klarar man sig bra utan!
Att leva i en saga
Känner ni också ibland att saker och ting som händer i ert liv är för bra för att vara sant? Eller att oddsen att något som precis inträffade är så låga, men att de ÄNDÅ lyckades inträffa och just för dig?! Jag kanske tänker för mycket, men ibland händer faktiskt det mest otroliga.
Det har hänt mig ganska mycket de senaste fyra åren, helt fantastiska saker. Dessvärre kan/vill jag inte dela med mig av dem här. Trots att jag öppnar mig mycket här så får även jag lov att ha lite hemligheter, och än så länge kan jag faktiskt få bevara dem som mina hemligheter. Jo klart mina absolut närmsta vänner vet de fantastiska sakerna som hänt mig, för de närmsta vännerna jag har är också de absolut fantastiska människor jag någonsin träffat. Ni är verkligen guld värda och jag är säker på att ni vet precis vem jag menar när jag säger det. Jag försöker ständigt visa min uppskattning för er och jag hoppas att ni uppfattar den. Jag älskar er!
Förutom fantastiska vänner har jag även fantastiska föräldrar, de absolut bästa man någonsing kan ha. Ni som följt mig här ett tag vet det säkert redan, för vissa dagar får jag för mig att skriva av mig och berätta för dem hur mycket jag älskar dem. Men det bör sägas om och om igen. Ni är fantastiska och jag älskar er av hela mitt hjärta!
Kanske är det de här fantastiska människorna som får alla de fantastiska sakerna att hända? Kanske beror det lite på mig själv, men jag tror på en kombination av båda. Jag lever ofta i en saga, men ibland är jag bara för dum för att förstå det själv. Vad gnäller jag för?
Gäsp
Herrejesus i taket så trött jag är idag. Inte klokt, och jag fattar inte ritkigt varför? Eller nu ljög jag. Klart jag vet, jag sov inte bra alls plus att jag ätit hela dagen. Känner mig lika stor som en luftballong typ. Kanske blir det sängen tidigt idag?
Såg nyss på Bonde söker fru bröllopet, jag gillade inte ens bonden men man kan se så jävla kära de är. Tänk vilken saga de fått? Måste kännas fantastiskt! Jag tror min saga finns runt hörnet, det känner jag på mig! Kan ni inte hålla tummarna för mig att det blir precis så som jag förväntar mig att det ska bli? Jag må vara väldigt ofeminin med många saker men när det kommer till kärlek så är även jag en liten, liten flicka.. Konstigt, inte sant?
Jag kommer tänka och tro att mina drömmar blir sanna och till slut blir de det. Vare sig det tar en vecka , två år eller tio år. Jag vet att mitt liv kommer bli som en liten saga, i det långa loppet!
Vad tror ni om ert liv och vad har ni för drömmar? Skriv en kommentar eller ett mail till mig vet jag! Jag delar gärna med mig av era berättelser, och givetvis får ni vara anonyma om ni vill! [email protected]
En funderare
Det regnar i Halmstad nu igen, det började för några timmar sedan. Lagom till att jag skulle bege mig ner till stan och bli blöt.. Nu är jag blöt igen. Hundarna behövde sin kisserunda så det var bara att gilla läget. Under denna korta och blöta runda hann jag fundera ganska så mycket. På lite djupare saker som ja, jag gör det ganska ofta men jag brukar inte skriva ner det. Men just idag känns det helt rätt att skriva ner det pga det som faktiskt hänt idag.
Många gånger gnäller vi människor om våra bekymmer. Det kan vara att en kille inte hör av sig, att lönen är försenad eller att något sag si eller så om dig eller någon annan. Vi lägger så mycket energi på sånna saker. Vi bryr oss så jävla mycket om oss själva och våra problem att vi ibland glömmer hur extremt små våra problem faktiskt kan vara. Idag blev jag påmind om hur nästan helt obefintligt små mina bekymmer är.
Igår föddes en liten ängel, även om jag inte sett dig eller känt dig så vet jag att du är en liten ängel. Inatt beslutade en högre makt (vad du själv än må tro på) att du inte var menad att vara på jorden med oss. Du var kanske inte redo för den grymma värld vi faktiskt lever i, eller så kom du bara förbi för att säga hej. Någonstans vet jag att du imorgon kommer hamnar på en fantastisk plats, och jag hoppas att du besöker oss snart igen. Vid rätt tidpunkt och på rätt plats.
Så vad är egentligen våra bekymmer jämfört med ett liv som inte ens fick lov att påbörjas?
En konstatering
Igår när vi bokade tid på Zoi till mig så pratade vi med tjejen som äger det om hur det är att vara egen och starta något från scratch. Hon sa att man måste tro på sig själv men man får inte heller tro att man är någon rockstjärna som kan bättre själv. Något mitt emellan är bäst.
I mitt liv, eller ja mitt UDDA liv för det vågar jag nog påstå.. Så har jag träffat en hel del "rockstjärnor", ja inte bokstavligen..några kanske men i övrigt wannabe rockstjärnor. Jag kan inte låta bli att reta mig litegrann på människor som tror att alla avgudar dem, vill dö för dem eller att ja jag är bäst och skiter i dig, det ska vara på mina villkor. What's up med folk? I slutändan är det de själva som står där tomhänta. Varför ska man tro man är bättre än andra? Varför?
Jag ser absolut inget fel i självförtroende men det är skillnad på självförtroende och på att sätta sig över andra, att tro sig.
Jag ville nog bara säga att jag retar mig på det. Over and out!
Btw
Något att tänka på när man har en pissedage eller en jobbig period i sitt liv. Snodde den av en FB-vän:
-Nej, jag bantar inte
Jag vet inte hur många av er kära läsare som är vegetarianer, men om ni missat det så kan jag berätta för er att jag är det. Jag har varit det i princip sedan jag var bebis, mina föräldrar hade besvär med mig som bebis eftersom jag inte åt någonting. De kunde servera 5 olika rätter (alla kötträtter givetvis) och inte tusan åt jag något av det. Då kan man ju fråga sig hur jag kan ha blivit så stor som jag faktiskt är? Jo, eftersom jag inte åt annat än godis, chips och dylikt så blev det ju att jag fick det. Jag var ju tvungen att äta. Ja givetvis försökte de med kött och hotades med att jag fick bli sondmatad om jag inte åt... Den enda effekten de hoten fick var att jag blev ledsen..
När jag blev äldre så förstod mina föräldrar att jag inte tyckte om kött. Ja om man nu inte sa att det var en gammal höna som ville dö för att jag skulle äta den.. Ja kanske är mycket mentalt, jag vet inte. Så tillslut förstod de att de hade en dotter som var vegetarian.
Från den dagen gjorde mamma två maträtter hemma. En kötträtt till dem och en vegetarisk till mig. Ja som barn fanns där inte mycket vegetariskt att välja på som idag, men mamma hittade några vegetariska qournschnitzlar etc etc. Men att äta ute var i princip omöjligt då. Det enda alternativet var en grönsallad.. Så ja något äta ute blev det inte för mig på några år.. Men det gick ju bra ändå.
I gymnasiet eller precis innan kom den där stora bigboomen då alla skulle vara veganer eller vegetarianer, då blev det lättare. Jag hade även klasskamrater som var vegetarianer och livet blev enklare. Men ja, det är väl här det börjar..
Bara för att jag är vegetarian och inte äter kött, så får jag väldigt ofta frågan om jag bantar. Det händer lite då och då, och kommer inte den frågan upp på tapeten så brukar människor efter ett tag fråga ifall jag har ätstörningar. Eller nej, de brukar inte fråga det utan de brukar utgå ifrån det och gå och prata bakom min rygg. Som tonåring hade jag även klasskamraters föräldrar som sprang runt och sa det till sina döttrar som var lite större än mig rent storleksmässigt, ja alltså att jag hade anorexia, att jag var undernärd.
Visst, jag är kanske inte som de flesta andra. Jag var kanske annorlunda som barn som valde bort kött, men vet ni varför? Jo för jag tycker det smakar riktigt äckligt. Jag avskyr konsistansen av det, jag avskyr eftersmaken av kött och jag får kvälvningar än idag om jag får ens en liten liten uns av kött.ÖRK!
Just nu är jag bara så jävla trött på att folk ska ifrågasätta allt. Sluta utgå från att jag bantar för att jag inte äter kött. Sluta uttala dig om saker du inte har en aning om. Sluta döma ut mig innan du ens pratat med mig. Sist men inte minst sluta bry dig om vad som inte rör dig.
Så jag säger det en sista gång. -NEJ, jag bantar INTE!
Filande på nyårslöften
Tanken är att jag och Cassie ska fira nyår ihop igår. Ja och att jag nämner det beror på att hon den senaste veckan i princip varje dag frågat vad vi ska göra, och ja jag vet fortfarande inte. Jag har alltid känt att nyår är ganska så överskattat, mycket förväntningar som ofta bara går i kras eller inte blir alls lika bra som man hoppats på. Jo, nu lät jag lite bitter men så har jag haft det iaf. I år blir det kanske andra bullar, vem vet ;)
Hursomhelst så satt jag och funderade på det här med nyårslöften. Normaltsätt brukar jag inte ge några eftersom jag i princip aldrig håller dem. Ja förutom nyårlöftet jag hade för sju år sedan att börja träna och äta hälsosamt. Det har jag faktiskt hållt ganska så bra, även om det varit en del svackor där också.
Om detta blir ett nyårslöfte eller bara ett helt vanligt löfte det vet jag inte, men jag ska i alla fall sträva mot det. Jag har varit dålig på det förr men att ha ett mål att gå mot är ganska så viktigt. Annars kommer man ingenstans här i livet. Detta får bli mitt sista "stora ryck" innan det är dags att bli vuxen på allvar. Ja, jag tänkte det i alla fall, och nej jag ska inte bete mig som en fjortis (eller mer i vissa av eras ögon kanske?).
Vad blir då mitt löfte? Mitt löfte inför det nya året är att faktiskt börja ta för mig av livet. Jag får så många chanser till mycket som jag inte vågar ta och ja det får väl vara slut på det. Dags att leva, dags att njuta och dags att komma någonstans. Eller ja jag är ju någonstans men komma längre än så, och VÅGA ta för mig. Jag har alltid varit så blyg med det, men nu ska det bli slut på det!
Jag tänkte även sluta leva som en pensionär som jag faktiskt gör för tillfället. Min festperiod har jag väl haft, ja alltså den där stora perioden då man festade varannan dag och var ute konstant. Men att sitta inne varje helg som jag gör nu håller inte heller. Jag vill inte bli kärring redan, det har jag många år på mig senare i livet att vara. Så tidpunkten är helt fel!
London blir också ett projekt under nästa år. Jag har som sagt en bra plan, och jag tror till och med jag kommit på en ännu bättre sak. Så för gudsskull håll era tummar och tår för mig. År 2012 SKA bli mitt år, och ja jag har sagt det många år förut men denna gången ska det bli verklighet!
Stay continued, jag håller er uppdaterad så fort det rör sig åt rätt håll.
Till världens bästa föräldrar
Detta är som rubriken ovan säger, tillägnat mina underbara föräldrar.
Jag vill bara berätta för er att jag är så oehört tacksam att jag blev just er dotter. Ni är både två, de mest fantastiska människor jag mött i hela mitt liv. Ni är unika på era egna sätt och ja, ni må kanske vara varandras totala motsatser men tack vare att ni är det har jag blivit den jag är idag. En bra blandning från er båda (ja en del av era dåliga sidor har jag förstås också fått, men alla har vi dåliga sidor.. mer eller mindre;) ). Ja om man nu ska gå på vad mina nära vänner säger ;).
Ni är de jag vänder mig till i alla lägen, om jag är glad, ledsen, arg, besviken eller bara vill vara. Alla har inte den turen att de kan vända sig till sina föräldrar i alla lägen, men det har jag. Det är jag tacksam för. Jag vet också att ni ställer upp i vått och torrt, hur mycket eller lite jag än klantat till det (jag är ju impulsiv som min kära mor och envis som min fina far). Jag vet att ni alltid gör så mycket ni kan bara för min skull, det den ena inte kan hjälpa mig med kan alltid den andra hjälpa mig med. Vare sig det gäller råd i livet eller de praktiska sakerna som man också kan behöva hjälp med. Det är alltid ni som finns där när jag behöver er.
Man får inte heller glömma att ni faktiskt alltid finns där när jag inte behöver er också. Ni finns där när jag bara vill vara, och det är nog den största anledningen till att jag alltid kommer till er så fort jag får en lucka i schemat. Visst var det enklare när jag bodde i Malmö, men jag tror vi alla uppskattar tiden tillsammans mer nu när jag bor 1,5 timme ifrån er.
Jag älskar er mamma och pappa. Ni är fantastiska och tack för att ni finns i mitt liv och att det var just ni som blev mina föräldrar. Jag uppskattar er mer och mer för varje dag, även de dagar då jag inget säger.
/Er dotter
Drömmaren
Ni som följt mig ett tag vet kanske hur mycket jag pratar om att jag är en drömmare? Ja och för er som inte gjort det så kan jag berätta att jag nog stämmer in på alla krav som möjligen må finnas på en drömmare. Jag drömmer mig igenom dagarna och jag lägger ner fantastiskt mycket tid på det. Men jag tycker om det för i mina drömmar är det precis som jag vill och jag är lycklig för den stunden.
Som jag nämnt tidigare har jag börjat märka att mina drömmar faktiskt börjat besannats. Hur fantastiska de än må vara, och jag kan inte annat än att älska det! Det händer saker i mitt liv och som jag sagt tidigare ruckar det åt RÄTT håll. Jag hoppas detta håller i sig, och just nu har jag en dröm jag verkligen verkligen hoppas ska slå in! Guuuuuud vad jag hoppas att den stämmer! Jag kommer berätta för er om eller nej, snarare när den slår in. I promise!
Å nej det är inte drömmen om att vinna på lotto, det vet jag kommer hända inom en snar framtid. Jag känner det! Hihi!
Hoppas ni har det härligt hemma i Sverige, imorgon kommer jag hem. På söndag återkommer alla tusen uppdateringar om dagen ;) Dessutom blir det bildbomber från Gran Canaria! Håll ut!
Se in i framtiden
Asså ibland så hade jag så gärna velat veta vad som komma ska. Som person är jag väldigt ängslig och jagar lätt upp mig för saker, oroar mig och tänker på tok för mycket för mitt eget bästa. Sån är jag liksom. Bra ibland, riktigt dåligt i vissa lägen. Men man är ju tyvärr som man är och att ändra på hur du tänker och fungerar är inte alltid sådär superenkelt.
Vissa dagar önskar jag att allt var som det var för ett år sedan. Livet var ganska så glatt, det lekte på ett sätt och allt var tryggt. Idag är allt osäkert, ingenting är 100 % säkert, och visst kan det väl vara spännande! Men det är också obehaligt när man är som jag. Jag tycker om att veta vad som ska ske, ja det behöver inte vara exakt men litegrann. Så jag vet vad jag ska ta tag i. Men ja, livet förändras och just nu är jag väl i det stadiet där livet förändras på alla sätt och vis. Alla genomgår vi de stadierna, kanske dock under olika tider.
En liten blick i framtiden hade suttit på sin plats just nu. Ja alltså bara att jag vet vart jag ska hamna, vad jag ska göra och vem jag ska träffa. Ja inte alla kanske men några. Jag var ju faktiskt hos en spåtant för inte så många månader sedan. Men hon var helt ute och cyklade med allt, mest besviken blev jag eftersom ALLA sa att hon var så bra och hade så rätt. Hon hade fel i det mesta, och dyr vart hon också. Så ja, om ni funderar på att gå till Monica Crafoord i Malmö tycker jag ni ska spara era pengar. Bluff!
Dock var jag hos Birgitte, ute på Vitemöllegatan. Inte alls dyr och ja, du fick bara en halvtimme. Men jag lovar, jag tror mer och mer på det hon sa än vad jag vågade tro på tidigare. En del av de saker hon sagt har faktiskt börjat hända och visst, tidsmässigt kanske hon inte är rätt på det, men händelsemässigt börjar jag tro att det stämmer. Läskigt men spännande på samma gång. Just nu är jag lite sugen på att åka till henne igen. Ja ,jag kanske bara behöver lite uppmuntrande ord, men jag behöver dem dagar som idag. När man mår lite kasst och man tycker livet är segt och tråkigt men framförallt osäkert.
Jag vet inte om jag ska, men ibland hade det varit skönt. Just nu försöker jag tänka positivt och än så tycks det fungera. Tänk på vad du vill ska hända så mycket du bara kan och tänk det som en självklarhet så slår det in. Jag försöker allt jag kan och om det är slumpen eller ej så har det fungerat litegrann iaf. I like it!
London
För två år sedan, jag tror det är ganska så exakt faktiskt.. Så satt jag och Maria, min fina Bill (vi kallar varann fortfarande för Bill och Bull) och undrade vart vi skulle flytta. Vi funderade på att flytta utomlands tillsammans, dock kunde vi aldrig enas om vart. Maria ville till Australien minns jag det som, medan jag ville till England, London... Ja och där var säkerligen ytterligare alternativ vi hade men dem minns jag inte lika tydligt.
Men ja, vad hände på vägen? Jag träffade en kille, Maria träffade en kille och bildade familj. För några månader sedan flyttade hon utomlands.. Ja inte till Australien men till Gran Canaria! Jag är avundsjuk.. litegrann iaf! Jag har ju också flyttat, jag bor ju i Halmstad, men allt sket sig när jag flyttade dit. Så just nu bor jag där utan någon som helst orsak, jag är återigen singel och nu återstår bara frågan vad tusan jag ska göra med mitt liv?
Panik? Handen på hjärtat. Ja, litegrann mellan varven. Jag vet att jag inte är supergammal men jag vet också att det är dags att ta tag i livet ordentligt. Man kanske skulle ta sig till england iaf? Tanken slår mig ofta, ni vet jag har ju en kärlek till London, på något märkligt vis.. Men då blir ju frågan vad tusan jag ska syssla med där? Dessutom ska det skaffas pass till alla fina husdjur, jag ska skaffa boende och ja någon slags sysselsättning? Men vaaaad? Aja, när jag vinner en massa pengar och åker dit på semester så kanske jag kommer fram till vad jag ska göra där! Det kommer jag göra!
Livet är ett litet projekt man måste ta tag i lite då och då. Just nu känner jag att det är dags igen, nu har jag ju trots allt bara mig själv att tänka på.. för ett tag iaf!
När drömmar slår in
Ja jag vet att jag talar mycket om drömmar, men eftersom jag gör det så stor del av mina dagar så är det oundvikligt att skriva om. Jag kanske är lite flummig enligt många, men tro vad ni vill så gör jag det också. Jag tror på drömmar och jag tror att om man önskar det tillräckligt mycket så kan det faktiskt slå in! För det har faktiskt hänt för mig några gånger, dock har jag inte reflekterat över det så mycket som jag gör nu. Ja, jag brukar inte ha såhär mycket tid att tänka igenom saker..
Just nu har jag en, eller ja kanske till och med två drömmar som jag önskar, önskar, önskar och ÖNSKAR att de kunde slå in. Den första drömmer underlättar den andre på något sätt. Ja och nu undrar ni säkert vad mina drömmar är? Tja, jag tänker inte berätta dem för då blir det bara så pressande och jag tror kanske någonstans på att man inte ska berätta allt... Jag kan berätta om det NÄR de slår in istället, I promise!
Saker och ting har redan börjat rucka på sig åt rätt åll, iaf med den ena saken så jag hoppas det fortsätter så. Cross ur fingers!
Peace out!
Just nu har jag en, eller ja kanske till och med två drömmar som jag önskar, önskar, önskar och ÖNSKAR att de kunde slå in. Den första drömmer underlättar den andre på något sätt. Ja och nu undrar ni säkert vad mina drömmar är? Tja, jag tänker inte berätta dem för då blir det bara så pressande och jag tror kanske någonstans på att man inte ska berätta allt... Jag kan berätta om det NÄR de slår in istället, I promise!
Saker och ting har redan börjat rucka på sig åt rätt åll, iaf med den ena saken så jag hoppas det fortsätter så. Cross ur fingers!
Peace out!
När drömmen kommer till en
Alltså helt seriöst, jag väntar och väntar och väntar.. Ja och då bör ni också känna till att jag väntat djävulskt länge innan dess. Herregud jag vill bara att det ska komma till mig! Ja vad jag vill göra med livet alltså! Gång på gång så klantar jag till det, jag är inpulsiv och klyddar till det. Så enkelt är det, och är det inte jag som klyddar till det så ser livet till att ställa till den enda balans jag har.. Visst jag kanske ger upp för lätt också? Suck, gud vad jag är trött på det. Men det är ingenting som liksom bara kommer av sig själv!
Jag har alltid tänkt att nu är det gott om tid, för ja jag är si och så gammal. Visst, jag är "BARA" 23, men snart är jag 30 och då ska det vara dags att bilda familj? Helst ska man träffa någon på vägen som man kan bilda familj med också, det underlättar. Suck suck suck. Nej det är inte familj jag ahr ångest för utan snarare vadfan jag ska göra?
Visst även jag har drömmar men, vafan? Det är inte så enkelt? Det är ingen vanlig dröm jag har, eller jo den är nog vanlig och därför är det svårt! Jag kanske helt enkelt borde ge mig fan på det och hoppas på att talangen räcker till? Dock har jag fått höra hela livet igenom att man inte kan leva på talang utan att man måste utbilda sig? Är det verkligen så? Kan man inte bara ha lite tur?
Mycket panik i mitt liv just nu, mycket som skitit sig och extremt många frågetecken. Livet är fan inte lätt!
Jag har alltid tänkt att nu är det gott om tid, för ja jag är si och så gammal. Visst, jag är "BARA" 23, men snart är jag 30 och då ska det vara dags att bilda familj? Helst ska man träffa någon på vägen som man kan bilda familj med också, det underlättar. Suck suck suck. Nej det är inte familj jag ahr ångest för utan snarare vadfan jag ska göra?
Visst även jag har drömmar men, vafan? Det är inte så enkelt? Det är ingen vanlig dröm jag har, eller jo den är nog vanlig och därför är det svårt! Jag kanske helt enkelt borde ge mig fan på det och hoppas på att talangen räcker till? Dock har jag fått höra hela livet igenom att man inte kan leva på talang utan att man måste utbilda sig? Är det verkligen så? Kan man inte bara ha lite tur?
Mycket panik i mitt liv just nu, mycket som skitit sig och extremt många frågetecken. Livet är fan inte lätt!
