The dreamer
Då är det en sån där dag då man är för trött för att göra något vettigt men samtidigt är man rastlös nog för att inte bara kunna sitta och göra absolut ingenting. Avskyr dagar som är såhär. Fast iofs så kan det ju inte skada med lite mer tid framför datorn och bloggen, det har ju varit full action de senaste veckorna på alla håll och kanter så jag knappt hunnit med den. Förlåt.
Sitter och lyssnar igenom en vän från Londons album. Fick reda på att han och hans kompis äntligen fick skivkontrakt och på ett stort bolag dessutom! Sweeeeet! Så förhoppningsvis sätter deras karriärer igång ordentligt snart, riktigt bra musik. Om ni gillar Electro så ge dem en chans Front Runners, soundcloud finns -->HÄR<--. Spana in videon annars:
När jag hittar bra musik så sätter min hjärna automatiskt igång med sitt dagdrömmande. Jag kan sitta i flera timmar och bara drömma mig bort i den där mysiga världen som är min alldeles egna. En sån värld som bara jag förstår och som ingen annan får komma till. En fantastisk känsla och även om det kan låta konstigt så är det i den världen jag trivs bäst. Där slipper man alla bekymmer man har och man kan forma världen precis så som man själv önskar. När jag blir gammal (om jag nu blir det) och senil eller vad jag nu drabbas om så hoppas jag att jag hamnar i den där bra och speciella världen. Kanske har man lyckats fånga upp ett riktigt paradis? Förhoppningsvis är det ju många år tills jag blir gammal och senil så det kan nog bli riktigt bra!
Att fly verkligheten för någon timme lite då och då tror jag är bra. Alla har vi olika sätt och min är genom musiken. Musiken har alltid legat mig varmt om hjärtat och de svåra saker och de glädjande stunderna i livet har jag gått igenom med musik. När man är ledsen finns det inget bättre än att lyssna på den musik och de musiker som gått igenom samma helvete som du och som haft lyckan att kunna få ner det på papper och i musiken. De glädjande stunderna i livet går man också igenopm med musik, är man kär passar många av de där kärleksballaderna eller ja någon av alla miljontals kärlekslåtar in. Är man glad för att det är fredag och dags att gå ut och festa finns det låtar för det och ja, det spelar nog inte så stor roll vad det handlar om i livet, vare sig du är glad eller ledsen så finns det musik som passar till allt.
På något sätt finns där alltid något man kan ta till sig tack vare musiken. Jag vet inte om det är så för alla, men så är det för mig och jag älskar att det är så. Jag lever för och med musiken ♥.
Män som inte tar ett nej för nej.
En tanke som nyss slog mig. Jag vet inte om det här gäller båda könen egentligen och eftersom jag är heterosexuell så är jag absolut fel person att svara på den frågan ( ni som vet får gärna berätta). Hursomhelst. Det senaste året, eller ja egentligen livet från och till sedan den tiden man började bli intresserad av pojkar i tonåren, men främst det senaste året då jag faktiskt lagt lite mer tankeverksamhet på det hela, så har jag märkt hur otroligt bra många män/pojkar är på att iaf FÖRSÖKA krångla sig förbi ett nej.
Med nej så menar jag ofta att man kanske ibland säger nej rakt ut för att man inte är intresserad, ibland träffar man någon man tycker om man man är inte tillsammans med personen för man vill se vart det leder och ibland är man faktiskt upptagen och har pojkvän. Jag vet inte hur många gånger jag sagt någon av de här fraserna jag nämnde ovan och trots det har killen försökt i alla fall.
Säger man bara nej rakt ut har jag fått en del försök med att: ja du vet inte vad du missar, vi kan ju bara ta en fika som vänner, vi kan se en film och ja säkerligen en hel del andra saker sagda men de har jag troligtvis förträngt..
Om man berättar för en kille att man träffar någon så brukar man få till svars att då är man ju faktiskt inte tillsammans och då gör man precis som man vill för man har ju inga skyldigheter. En oskyldig fika i stan kan väl inte skada?
I de fall man säger att man har pojkvän så har jag fått höra (detta är ju inte det vanligaste självklart, de flesta accepterar att man är upptagen då) att det gör inget, de är inte svartsjuka och han behöver ju inte få reda på något.
Jag uppskattar givetvis alltid när någon visar intresse, för det är ju en jättefin komplimang oavsett vem det är. Man blir smickrad. Men när man sagt nej (eller om man träffar någon eller är upptagen) så förstår jag inte riktigt säkert varför man envisas? Är det jakten som är det roliga, och i de fall där man sagt att det inte spelar någon roll om man har pojkvän eller träffar någon, vad säger det om dem som person? Visst att säga och göra är absolut två olika saker och ja man får ju självklart ta allt med en nypa salt. Men tänk om det var dig jag träffade, hade du då velat att jag skulle träffa andra samtidigt? Eller hade du velat vara den pojkvänen som blev förd bakom ljuset medan flickvännen träffade andra utan din vetskap? För mig tyder det på omognad.
Alla är olika och som jag sa så ska man ju självklart inte ta allt så allvarligt, det kan vara mycket skämt bakom det hela det förstår jag också. Men kom igen, om det nu skulle vara så att jag blir singel eller slutar träffa personen jag träffar, tror ni då inte att man tjänar bättre på att faktiskt acceptera ett nej och inte tjata sig fram? Tjatar du tappar jag intresse för att jag tycker du är jobbig och blir jag singel blir du absolut inget val gentemot killen som accepterade ett nej då, så är det för mig i alla fall. Jag vet inte hur andra tjejer tänker, men bara en tanke.
Sen som jag sa så vet jag inte om vi tjejer är likadana? Jag kan bara utgå från mig själv och jag är inte så (vad jag vet själv iaf). Killar/tjejer vad säger ni? Beter sig tjejer likadant eller är det något det manliga könet sysslar med (inte alla, jag ahr träffat många vettiga killar också som inte beter sig så I promise och ja vettiga som betett sig så också men det har blivit på ett vänskapligt plan senare i så fall :P)?
Måndag
Jag har hunnit med en del saker idag. Jag har gjort trevliga saker, mindre roliga saker och helt okej saker. För att sammanfatta det hela kort :P.
Nästan klar med låtvalet till mitt Functional toningpass till hösten nu. Fick rådfråga en kollega eftersom jag inte fick ihop det med musik och sådära.. Men det ska nog gå bra nu. Ska ner på förmiddagen imorgon och snacka lite och öva på coren i stora hallen. Det kändes lite knagligt förra torsdagen och det vill jag helst undvika denna torsdagen som kommer :).
Alltid sitter jag och funderar såhär på kvällskvisten. Jag tror att natten finns till för de som vill tänka igenom saker och ting i livet. Vad som händer, vad som har hänt och vad som kommer hända. Extra mycket behöver vi nätterna för att fundera ut hur andra människor fungerar, vad de vill ha ut och inte vill ha ut. Vad de menar och vad de inte menar. Vad de gör och vad de inte vill göra. Alltid ständiga frågor, men antar att livet handlar om att försöka lösa så många frågetecken som möjligt. Haken är bara att när man löst några frågetecken uppkommer det nya. Livets små utmaningar och livets ironi, right?
Nu ska jag lyssna på lite bra musik som vanligt, innan det är dags att hoppa ner i sängen.. Och som vanligt kommer det säkerligen en liten uppdatering direkt från huvudkudden!
Nattuggla
Bilden är från tidigare idag när jag och vovvarna satt och filosoferade och tänkte igen livets alla små märkliga saker. Det är något med Halmstad som jag gillar och som gör att jag känner mig både trygg och hemma. Tänka sig att jag bara bott här i 10 månader, men ändå känns det så sjukt självklart att vara här och känna sig hemma.
I övrigt har jag som sagt haft en analyserande dag- Jag har kommit fram till otroligt mycket även om det finns en del frågetecken kvar i livet, men det ska det ju finnas när man bara är 24 år gammal. Man kan aldrig riktigt säkert veta vad livet har att erbjuda eller ens hur det ser ut om ett år. Jag hoppas fortfarande att allt jag drömt om kommer slå in. Jag kan inte berätta vad det är, men jag lovar att berätta NÄR det slår in. Det är mycket och det är fantastiskt. Som jag sagt så många gånger det senaste året så är mitt liv märkligt och många ovanliga saker händer mig, men det är bara positivt och jag älskar när vardagen bryts ofta! Jag är nog ingen riktig svensson precis. Jag vill gärna det ska hända saker!
För övrigt så finns det någon mitt hjärta klappar sådär lite extra för... Men det har ni kanske förstått vid det här laget, eller? Han också tror jag... Om han nu kopplat att jag var seriös? Den som lever får se vad som händer, eller hur var det nu det hette?
Små saker spelar roll
Lika väl som de små sakerna som räknas kan vara positiva, så kan de också vara negativa.
Dansa. Pausa.
Har lyssnat på den låten lite från och till under kvällen och tankarna föll genast på Mallis! Jag vill dit igen... Nästa år ska jag stanna där några veckor tror jag, det är ju som att komma hem!
Den här veckan som varit/är (inte så många timmar kvar av den) har faktiskt varit mycket händelserik på många olika sätt och vis. Förutom att världens bästa vänner har förgyllt mina dagar med sitt sällskap så har många positiva saker hänt (förhoppningsvis kommer det hända mer, jag hoppas) och en del oväntade saker har också hänt. Saker som verkligen varit helt oufrutsägbara.
Livet är bra spännande ibland. Jag gillar när det händer saker och ting som många av er kanske redan vet. Ogillar när saker går för långsamt, men ibland får man nog stålsätta sig gissar jag på..Jag jobbar på att lära mig att det är okej för saker och ting att ta sin lilla tid.
"Slowly learning that life is okey"
Jag har världens bästa vänner! Jag tycker om er mer och mer för varje gångt vi ses, och jag vill ni ska veta hur otroligt mycket jag uppskattar er. Ni är bäst!
"Dansa. Pausa"
Jag gillar mitt liv och alla de tokigheter som händer runt om mig och mina nära och kära. En del saker är mindre trevliga och vissa perioder är tuffare än andra. Men överlag så är livet bra och positivt. Många fantastiska saker har hänt sedan i höstas och som jag skrev för några dagar sedan så känns det om sååååå mycket positivt ska hända nu! Jag ska luta mig tillbaka och njuta av livets fantastiska överraskningar! I love it!Filo
Otålighet
När saker och ting är riktigt tråkiga så är jag något av ett proffs att skjuta upp det. Ni vet när det är så tråkigt att det känns i hela kroppen och man vår sådär vemodigt för att ta tag i det. Min lösning = Att skjuta upp det till ett annat tillfälle. Det här fungerar ju ganska så bra förutom att man får mer ångest ju närmre i tiden det måste vara klart. Sen när det väl är gjort undrar man ofta varför man inte gjorde det direkt istället? Ja, jag ville alltså komma fram till att jag är en latmask när det gäller måsten och tråkiga saker.
När det istället handlar om saker som jag tycker om eller vill ska hända så ska det gärna ske DIREKT! Jag avskyr att vänta när det är något bra eller om jag är osäker på något. Jag vill ha svar/handling NU NU NU! Ja och tyvärr fungerar det ju inte såhär när det rör mer än en själv eller andra personer är inblandade på olika sätt. Givetvis hade det varit enklast om allt fungerade som man själv vill, men nej så är det inte i verkligheten och det kan göra mig spritt språngande galen! Jag avskyr att vänta och se, jag avskyr när saker går föööör lååååååångsamt fram. Själv är jag övervägande impulsiv och handlar direkt när jag vet vad jag vill eller inte vill.. Men som sagt det fungerar ju inte alltid så lätt...
Det kliar ofta i hela kroppen på mig och istället kan jag strunta i det om det tar för lång tid eller så hittar jag på något annat däremellan. Jag vet inte hur många bra karriärsval jag planerat och för att utbildningen inte finns just då så har jag halkat in på ett annat bananskal till något HELT annorlunda.. Men sen är det ju jag i ett nötskal också. Impulsiv och otålig.
Jag måste lära mig att handskas med min otålighet, men det är inte så enkelt för jag är väl bara sån. Vissa tar allt piano medan jag kör på som en racerbil i en formelt1 tävling. Jodå..Såatteeeee...!
En sak jag faktiskt börjat lära mig just nu är att det är okej att misslyckas. Minns ni inlägget jag skrev i vintras om att jag avskydde att misslyckas (två inlägg finns att läsa här eller här )? Jag misslyckades på sista tentan vi hade nu i engelska och det var bara ett halvt poäng som saknades.. Vet ni vad? Det gör mig absolut ingtenting! Jag är glad ändå att det gick så pass bra som det gjorde och istället ska jag samla krafter och sätta omtentan i augusti! Så därför vet jag att jag kan bli bättre på att vara mindre otålig också..tror jag? Eller detta är kanske svårare? Vad tror ni?
Det där med posering i kallingar?
En del säger att tjejer är fåfänga och alltid lägger upp bilder på sig själv... Jo det stämmer och som ni ser lägger ju även jag upp bilder här, sen tror jag ni vet lika mycket som jag att om jag INTE lagt upp bilder på mig själv lite då och då hade ingen velat läsa för av någon orsak så vill man alltid se vem det är som skriver. Man får en bättre bild av personen om man har ett ansikte, eller hur? Personligen föredrar jag att läsa andra personers bloggar om där lite då och då dimper upp en bild.
Meeen det jag skulle komma till om man nu läser rubriken.. Jag läser som sagt andra bloggar, jag har manliga vänner på facebook och jag följer x-antal gamla pojkbandsidoler på twitter( mest för det är trevligt och de alltid hittar på något kul plus att det är sjuk nostalgi..De ser nästan lika bra ut idag som för tio år sedan). Ja och tjejer är fåfänga (inte alla) men det är även en del killar. Det läggs upp spännbilder på välskulpterade kroppar och jag är absolut inte den som klagar ;). En sak jag dock upptäckt är att en del av killarna ofta tar bilder med sin mobil iklädd enbart kallingar. Visst, jag köper att ni inte har något att skämmas för.. Men på ganska många av dem bilderna så kan man faktiskt se något i form av en batong i brallorna..rätt så tydligt.. Jag kanske ser vad jag vill se? Njää..tror inte det, ofta är det rätt oundvikligt. Jag vet inte mene.. Kan man typ inte lägga "den" rätt? Eller så är det kanske bara jag som är ute och cyklar här och inte fattar att det är meningen man ska se hela paketet? Haha jag vet inte..
Ja bara en tanke som slog mig när jag nyss såg ytterligare en sådan bild på en av medlemmarna från Blue :.. Märklig tanke jag vet, men jag är SÄKER på att några av er tänkt exakt likadant!
Rätt eller fel?
Misstänker att de flesta av er känner igen den här bilden från Facebook eller andra communitysidor. Jag förstår att budskapet ska vara positivt med tanke på att dagens modeller är smalare än än tandtråd och att det under några omständigheter som helst INTE är hälsosamt att vara en size 0 på konstgjordväg. Alltså att man svälter sig själv eller tar diverse bantningskurer. Kurver är vackert, visst är det så.
MEN då kommer man till nästa krux, eller problem vad man än vill kalla det. Tänk alla de tjejer och killar som faktiskt bara ÄR smala och har hög ämnesomsättning och som inte kan påverka sin vikt. De kan äta hur feta saker som helst och ändå vara smala. Är det inte okej att vara smal då? Ska man vara kurvig för att vara vacker? I vissa fall kan människor som är så smala bli förolämpade när andra påpekar hur smala de är och att de borde äta mer. Många av dem äter, men inte går de upp ett gram för det. Lika väl som en del som är kruviga (grövre) inte kan gå ner kan inte heller en del av de smala personerna gå upp.
Budskapet med bilden ska vara att man är vacker som man är, men indirekt förolämpar man istället de som är smala (även om jag förstår att det är inte tanken) för enligt den här bilden ska man vara kurvig. Istället borde det kanske stå "This is hot but this is hot too". Man kan inte påverka hur man ser ut och vilka gener man föds med och därför borde man inte heller säga att något är bättre än det andra. Skillnad blir det när man överdriver konsumtionen av mat eller när man drar ner på maten, då blir det en sjukdom och det är en helt annan sak. Men jag tycker man borde tänka på att vi alla är födda med olika förutsättningar och att alla dras till olika drag/utseenden på kvinnor/män och tur är väl det. Att vi gillar olika. Men ibland känns det som om något som ska vara väl menat kan bli så fel, iaf i mina ögon. Vad tycker ni?
En förbannelse
Det är inte ofta jag ser mina känslor som en förbannelse men i vissa situationer i livet känns de som att man fått dem som en synd. Jag är en människa som känner mycket, du kanske inte ser det på mig, men jag känner av signaler, andras känslor, mina känslor, situationer..Allt.
Jag står fast vid att det är bättre att känna än att inte göra det. Ofta får jag veta att jag lever, oavsett om det är bra eller dåliga känslor. Men som jag sa så är det ibland som en förbannelse att känna. Speciellt när det inte gäller ens egna känslor.
När människor man älskar mest av allt i hela världen blir sårade/skadade så gör det mig så jävla ont. Jag får ont i hjärtat och jag får ont i magen. Det värsta är att jag inte kan göra någonting åt andras känslor, hur mycket man än försöker förmedla, rätta till eller hur man än anstränger sig så går det inte. Det är inte mina känslor eller mina tankar som surrar runt i huvudet. Det är andras, och oftast tänker man inte likadant och vad man än säger så förblir det bara ord för andra människor. Ibland kanske man har turen att något av vad man säger fastnar.
Ni som följt mig ett tag vet att jag ofta tillförlitar mig på karman. Jag vet att allt ont, alla lögner man sprider/gör straffar sig i slutändan även om en del människor tro sig gå fria så slår karman tillbaka när man minst anar det. Precis i den stund då du trodde att allt var glömt och du hade gått vidare.. Då.. DÅ slår den tillbaka.
Lögnare och smutsiga personer kan hålla sig borta från mig och mina nära och kära. Ni är ingenting värda och om ni är så otroligt missnöjda med ert eget liv att ni måste förstöra för andra så tycker jag verkligen synd om er. Men jag vet också att ni blir straffade. Som jag sa, karman slår tillbaka förr eller senare. Jag är den första att iakta vad som händer.. Var så säker.
Jag har världens bästa föräldrar som jag älskar över allt annat, för ni är bäst! Jag har också världens underbaraste vänner som jag älskar av hela mitt hjärta. Jag har mycket kärlek runt om mig, så låt mina nära också ha det, sköt ert eget eller få igen dubbelt.
På tal om paranormalt
Bara för jag såg det där på tv om anden i glaset blev jag sådär paranormaltnyfiken igen... Jag vet att många inte tror på det och det respekterar jag så länge ni åter mig tro på vad jag vill utan att se ner på mig och kalla mig koko. Än så länge har ingen sagt något om mina utsvävningar här på bloggen tidigare men någon gång ska väl vara denförsta, eeeeler?;) Nej jag vet att ni är grymma och bäst mina läsare! Så jag vet att ni skulle hålla det för er själv i så fall:)
Känner inte ni också ibland att det finns så mycket saker man vill ha svar på, typ direkt? Jag gör det ibland och när sådanna frågor kommer upp vill jag ha någon att vända mig till. Någon pålitlig medial människa som förstår en och inte bara är uteefter en massa pengar. Som ni kanske kan ana har jag faktiskt varit hos siare, två olika varav den ena tror jag faktiskt ska ha varit rätt bra. En del av sakerna hon sagt har slagit in men där är mer som står på tur, och ja det har bara gått två år.. Så jag kan inte avgöra. Medan den andra som var väldigt dyr och sades vara så himla bra bara var ute och cyklade totalt. Manshatare och försök till utpumpning av info.. Nej sånt ogillas. Men man måste testa sig fram. En del människor kanske dt där utpumpandet fungerar bättre på, men jag är alltid kritisk. Dessutom har jag väldigt stark intuition i mig själv som sällan sviker mig.. Konstigt men sant. Jag litar hellre på vad min egen magkänsla säger än någon som påstår sig kunna se framtiden.. Även om en del av sakerna inte slagit in än som jag känt på mig.. Mycket har dock. Smått obehagligt ibland.
Ehm ja.. Jag ahde kunnat skriva hur mycket som helst om det här med magkänsla idag och vad jag varit med om och inte. Men då blir det på tok för personligt och en del namn kan komma upp, så jag undviker det idag och lämnar den infon till mina nära och kära som jag litar på.
Någon som för övrigt har tips på bra och sanna mediala människor? Alltid trevligt att stöta på dem, för de är alltid sig själv! Me like!
Allt detta gnällande och all denna avundsjuka...
Trots att jag är en av de som hänger på facebook 24/7,( ja jag erkänner.. Jag är beroende och jag är där på tok för ofta, I know) så blir jag så otroligt less på allt jävla gnällande om ALLTING. Vad händer med människor? Har ni absolut ingenting bättre för er än att sitta och gnälla öppet på facebook hur sjuk du är / vilken äcklig lunch du åt/ hur tjock du blivit and so on... Ja jag vet det är mänskligt att gnälla och även jag har mina dagar jag gnäller. Skillnaden är väl dock att jag ofta gnäller av mig här om jag är på dåligt humör eller retar mig på något. Pfft.. tänker en del av er nu. Vad är skillnaden? Jo det ska jag berätta. Skillnaden är att man själv väljer att gå in på min blogg och läsa OM man vill. På facebook kommer alla statusuppdateringar vare sig man vill eller ej. Man vill helst undvika att dölja enskilda personers inlägg.. Eller ja, jag vill helst undvika det iaf, jag vet ju inte hur ni brukar göra.
Förövrigt har en del på tok för stort ego, vilket ger en huvudvärk medan andra har så dåligt självförtroende att man får fnatt.. Aldrig balanserat? Jodå, självklart finns det de "vanliga" människorna och lustigkurrarna. Men eftersom jag inte stör mig på dem så märker man inte av det.. Men just allt gnälleri.. Suck!
En annan sak jag retar mig på i "verkliga livet" så att säga är den där jävla avundsjukan. Fan vad det sticker i ögonen på folk när det går bra för andra människor medan de själva står kvar och stampar på samma ställe. Absolut INGET som helst fel med att vara där man trivs, men när det går bra för vänner/familj/kollegor du tycker om GLÄDS med dem för fan! Varför bli irriterad eller bitter för att dina nära och kära får göra vad de vill?
Värst av allt är de människor som ständigt själv måste stå i centrum. Om någon annan får stå i rampljuset ett tag måste de hävda sig genom lögner eller ja dra uppmärksammheten till sig på annat sätt. Varför? Jag måste säga samma sak här: Gläds med dem istället om det är något bra! Är det något dåligt så gråt med dem eller bara finns där.. Varför, varför, varför måste en del människor vara så uppmärksamhetkåta?! I don't get it.
Nej, jag tycker om äkta människor. Äkta människor ger äkta känslor och äkta trygghet. Det är just de där äkta människorna man vill ha omkring sig, resten kan faktiskt dra åt helvete.
Over and out.
//Bitterfittan
Music, music, music ♥
Jag vet inte hur många gånger musiken räddat mig ur jobbiga och obekväma situationer. Kriser man aldrig trodde att man skulle orka ta sig ur och ibland hjälper den en att känna extra glädje när något bra händer eller när man är tillsammans med människor man tycker om.
Jag kan med säkerhet säga att musiken har gjort att mitt liv gått förhållandesvis enkelt fram. Mitt sätt att berarbeta livet på är att lyssna på musik. Är jag glad spelas glad musik, är jag förbannad spelas tung musik, ledsen sorgsen musik.
Vissa dagar spelar låttexterna större roll andra kvittar det fullständigt vad de sjunger om. Det underbara med musiken och dess texter är att vi alla någon gång känner igen oss i texten. De gånger vi känner extra starkt för en låttext är de gånger vi befinner oss i samma/liknande situation som låtskrivaren. Jag tror man känner sig mindre ensam då. Dessutom kan det vara skönt att veta att någon annan varit i samma situation oavsett vad vi gör och vem vi är.
Musiken är fantastisk och det absolut bästa som finns. Utan musik i mitt liv hade jag varit en grå och extremt trist människa. Tack för all fantastisk musik som skapas varje dag, producent/låtskrivare/artist/bandmedlem, ni gör mitt liv värt att leva varje dag. ♥
Det här med självförtroende
Visst är det fantastiskt med människor som har bra självförtroende? Ja men det är det faktiskt. Men det kan också vara extremt överdrivet och allmänt drygt i längden. Finns det någon balans?
Jag tycker i alla fall att det inte finns något mer avtändande en en person som ständigt måste höja sig själv inför andra. Att säga hur snygg den här, hur bra den är och hur mycket ALLA bara vill ha denne någon. Att dessutom säga till andra hur de ska bära sig åt för att bli så snygga som den får mig faktiskt att må lite smått illa.. En del människor måste vara narcissister, och jag vet inte om jag bara missat det förr eller om det blir vanligare och vanligare?
Det jag stör mig mest på är att de MÅSTE göra det TYDLIGT för omvärlden. Tänk om någon skulle missat?
Nu menar jag absolut inte att det är dåligt med självförtroende, för det är det absolut inte! Man får gärna älska sig själv och tycka att man är snygg om man så vill, men man behöver verkligen inte ta varje chans man får att tala om det för alla. Det får motsatt effekt, i alla fall för mig. Istället för att bli imponerad så blir jag äcklad.. örk!
Om du har bra självförtroende och ser bra ut, och beter dig med vett i skallen så kommer omvärlden också märka det. Utan att du ens behöver påpeka det. det är DÅ det blir attraktivt.
Men såklart, detta är bara enligt mig. Som tur så är vi alla olika och gillar olika saker. En del av er tycker säkert jag är helrubbad som säger såhär.. Kanske tänder ni på det?:) Smaken är som baken, delad!
Det här med ålder igen då..
Jag är inte bitter idag, lite stressad över allt jag ska hinna med.. Men annars är jag på bra humör faktiskt. Ni som känner mig eller har följt mig länge vet kanske att jag har sagt att åldern numera bara är en siffra. Ja i undantagsfall får jag nog faktiskt ta tillbaka det.
Att män sägs vara omogna är ju inget nytt. Och ja det stämmer kanske faktiskt inte i alla fall heller, eftersom jag har en stor vänkomkrets som består av killar så vet jag att alla inte är omogna trots att vi är i samma ålder eller ja till och med yngre. I vissa fall kan jag garanterat vara mer barnslig än dem.
Men, jag märker ofta att killar i min egen ålder är väldigt fixerade vid sex. Alla raggningsrepliker som kommer fram har med sex att göra, vare sig det är skämt, jämförelser eller ja fråga inte mig hur de alltid kommer in på det. Men de gör det. OFTA! Pratar man däremot med en kille som är 5 år och uppåt ( givetvis gäller inte detta alla) kommer det aldrig ens på tal. Inga dumma skämt eller förfrågningar eller vad nu som kan tänkas komma upp angående ämnet sex.
Gör åldern verkligen så pass stor skillnad? Kan det bero på att de äldre killarna ofta redan har lekt av sig och fattat att hey, det där går inte hem med sånt prat. Eller är det bara så att männens mognad kommer när de närmar sig 27-28 år? Jag vet inte faktiskt inte. Och som jag tidigare sa så finns det givetvis undantagsfall på båda hållen. Tjejer är kanske inte bättre? Dock inget jag kan svara på eftersom jag inte attraheras av kvinnor, kanske är de precis likadana. Vad vet jag? Hursomhelst så går det inte hem hos mig iaf..
Jag blir bara så trött. Ibland får ni män en att vilja leva celibat resten av livet, vet ni det? Men lyckligtvisa finns det bra män där ute också och vettiga. Dem tackar jag för! Ha en fortsatt bra torsdag!
Det här med att sända ut signaler
Som den fundersamma människa jag faktiskt är, har jag gång på gång på gång på gång etc.. Försökt förstå det här med vilka signaler vi människor sänder ut. Eller ja, för det mesta faktiskt de signaler jag själv sänder ut. Många gånger har jag frågat mig själv om det är så att JAG sänder ut fel signaler till människor eller om det är så att en del människor väljer att tolka signaler/saker som de själv önskar.
Som ni kanske märk ( i synnerhet ni som har mig på FB) så sitter jag ganska så mycket på nätet och ibland finns det freestuff man kan få för att få exempelvis en biobiljett, en gratis prenumeration av en tidning etc. Givetvis blir även jag sugen på en gratis biobiljett lite då och då, det vill väl alla och det är inte direkt billigt att springa på bio stup i kvarten idag.. Hursomhelst, iaf så gör man som de säger och därefter får man skicka ett mail till sina vänner om ifall att de vill hya en biobiljett. Listan är ikryssad med alla mailadresser du har i din adressbok och sedan klickar man på skicka och sen ingent mer med det. Kan jag tycka iaf...
För några veckor sedan fick jag ett meddelande av ett nr jag inte kände igen tidigare. Det stod något om en biobiljett och att nästa gång jag kom till Malmö kunde vi ju ta en bit mat?. Ja namnet kände jag inte igen och rent spontant tänkte jag att sms:et hamnat fel. Inget mer med det och ja messet faller i glömska och jag tänkte inte mer på det, fram tills för några dagar sedan. Jag fick då ett mail av den här personen som jag nu förstår skickade meddelandet. Samma sak stod där och ja, jo detta var då en kille som jag inte känner, ehm ja för att undvika att peka ut någon så var det iaf så att vi INTE känner varandra och ja han har varit vad ska vi säga på en slags "kundtjänst" så kan vi ju säga, så känner ingen sig sådär överdrivet träffad. Vi har alltså sett varandra och han har hjälpt mig med några saker tidigare eftersom det varit hans jobb.
Han svarade på det här tydliga "reklam"mailet och ja då förstod jag misstolkningen. Jag vet inte om han verkligen trodde jag var intresserad eller om det där var en tolkningsfråga? Jag menar, vad ska jag svara? Borde jag svara och hur kan man tolka ett sådär typiskt reklammail där det står "Gör som jag och få en biobiljett" som ett raggningsförsök? Eller är det så man gör och jag har missat att det nya sättet att få sin livs kärlek är via "görsomjagmail"? Ni får gärna hjälpa mig med detta. Hur hade ni tolkat det? Är det jag som sänder ut fel signaler? Eller är det så att killen valde att tolka det precis som han själv vill? För mig låter det sistnämnda mest aktuellt, men sen vet jag ju själv vad jag ahde menat. Eller INTE menat i det här fallet, jag visste inte ens att det gick iväg till honom.
Sen kan man överlag undra om det handlar om att sända ut "fel"signaler eller om det är tolkningen på signalerna som blir fel? I många fall känns det inte ens som om man kan vara trevlig längre. Det blir missuppfattningar, bekymmer, gnällerier och obehag för båda parter ibland. Fast det kanske bara är jag som uppfattar det såhär? Vad tycker ni? Kontra, berätta! Gärna killar, för hur maskulin ni än må se mig så är jag nog kvinnlig när jag resonerar såhär..
Jag -Ett arbete för livet
Nej jag menar inte att jag är jobbigare än någon annan. Ja vissa kanske tycker det förstås, vad vet jag? Men nej, det jag menar med rubriken är att det enda man arbetar med hela livet är på sig själv. Vissa börjar bearbeta sina brister i tidig ålder medan andra (som jag själv) börjar när man är lite äldre. När man börjar inse att alla ens brister kanske inte är sådär jättecharmiga och att man faktiskt kan må så mycket bättre om man ändrar sitt sätt att tänka.
Just nu håller jag på att bearbeta mina brister. En del är enkla att rätta till, andra är svåra och nästintill omöjliga, men vi vet ju alla att ingenting är omöjligt om man bara vill! Just nu jobbar jag med en svår sak som hindrat mig så många gånger i livet, med en kombination av stolthet.
Jag håller på att lära mig att misslyckas. Jag måste tillåta mig själv att misslyckas utan att hela världen går under. Jag tror aldrig jag gjort det. Misslyckas jag ger jag upp eller skäms. Om man gör sitt bästa kan det ibland vara nyttigt att misslyckas och få göra om. Jag tror det i alla fall och jag håller som sagt just nu på att intala mig det.
Jag- är ett ständigt arbete. Vare sig det är jag personligen, du eller någon annan. Man har alltid något att jobba på och alltid något att förändra. Hur perfekt du än må tycka att du är, att du är guds gåva till kvinnorna/männen/jorden vad det än må vara så har du någon brist. Kanske är det en av meningarna med livet, att bearbeta oss själva?
För att tala om karma
Som en del av er (ni som följt mig ett tag) vet så tror jag mycket på det spirituella, paranormala, övernaturligt ja kalla det vad ni vill. När man gör det, eller ja jag kanske bara kan tala för mig själv förstås, så tänker man ofta lite extra innan man handlar. Ja som jag nämnde igår kväll när jag la mig s är jag ju trots allt spontan hur jag än vänder och vrider på det, men när det kommer till handlingar som rör andra människor. Ofta försöker jag se till så att människorna i min omgivning i alla fall de jag bryr mig om blir så lite lidande som möjligt för mina handlingar. Jag vill inte såra någon. Även detta kan såra ibland, för sanningen kommer alltid fram på ett eller annat sätt och ibland så drar "snällheten" bara över och blir istället ett långt olidligt lidande för vissa parter. Men det är min brist.
När någon är elak mot mig så säger jag alltid att karman slår tillbaka. Det får mig att må lite bättre och jag vet att det ligger lite sanning i det, förr eller senare så får det igen det. Med eller utan karma.
Men sen kan jag inte undvika att tänka att karman ibland slår tillbaka på mig själv? Jag är inte alltid guds bästa barn och alla har vi någon gång gjort dumma saker. När en del saker inträffar får jag kanske igen för gammal ost? Det slår ju även tillbaka på oss som tror på karma, lika väl som på de som inte tror på det.
Det jag i alla fall vill komma fram till med det här inlägget är att det bästa man kan göra med livet är att behandla sina medmänniskor med respekt. I den mån det går. Var ärlig, respektera varandra och undvik att göra elaka handlingar för att du just nu är i ett oklart sinnestillstånd.
Ju äldre jag blivit ju mer har jag insett vikten av att försöka vara en god människa. Även om det ibland brister ändå så är det ju ofta tanken som räknas som man säger. Var rädd om dina nära och kära och de människor som finns omkring dig, det belönar sig i slutändan.
Bitterhet på Alla hjärtans dag?
Allt handlar inte om att man måste ha en "bättre hälft" eller att man ska ut på dejt denna dagen. Man har ju faktiskt både vänner och familj som man älskar och som man kan visa sin uppskattning lite extra. Man kanske är så van vid att de bara finns där, men även familj och vänner behöver uppskattning lika mycket som din flickvän/pojkvän/make/maka/sambo.
Men ja, själv firar jag väl inte Alla hjärtans dag sådär speciellt i år. Men jag tycker ändå dagen är mysig och söt. Trots att jag inte har en andra hälft att fira den med. Jag tycker man ska uppskatta livets små fina saker och ta varje chans man kan att visa sin uppskattning.
Ha en fantastisk fortsatt Alla Hjärtans Dag!
Jag följer med dig hem ikväll
Jag följer med dig hem ikväll
För jag vill inte vara själv
Jag följer med dig hem ikväll
Jag följer med dig hem ikväll
För jag vill inte vara själv
Jag följer med dig hem ikväll
Vill inte vara själv
Jag vet inte hur det är med er, men varje gång jag får en ny favoritlåt, som i det här fallet är Veronica Maggios låt Mitt hjärta blöder (kolla inlägget nedan för att lyssna), så får jag alltid ett favorit stycke. Ja som ni kanske förstår/vet så är ju detta med i låten och jag har fastnat för det. Kusligt ibland så mycket känslor texter kan ha. Men det är väl kanske också därför jag älskar musik så mycket som jag gör. Artisten/låtskrivaren uttrycker sin konst, öppnar sitt hjärta och bara låter alla ta del av vad han/hon känner. Fantastiskt.
För jag vill inte vara själv
Jag följer med dig hem ikväll
Jag följer med dig hem ikväll
För jag vill inte vara själv
Jag följer med dig hem ikväll
Vill inte vara själv
Jag vet inte hur det är med er, men varje gång jag får en ny favoritlåt, som i det här fallet är Veronica Maggios låt Mitt hjärta blöder (kolla inlägget nedan för att lyssna), så får jag alltid ett favorit stycke. Ja som ni kanske förstår/vet så är ju detta med i låten och jag har fastnat för det. Kusligt ibland så mycket känslor texter kan ha. Men det är väl kanske också därför jag älskar musik så mycket som jag gör. Artisten/låtskrivaren uttrycker sin konst, öppnar sitt hjärta och bara låter alla ta del av vad han/hon känner. Fantastiskt.
